Vapen

Svärd

Svärd från bronsåldern. Svärd från järnåldern. Svärdet var den frie mannens främsta vapen i norden. Under bronsåldern var svärden korta, cirka 40-70 cm, och ofta gjutna i ett stycke. De hade så kallad "lökformad" klinga, och ett vanligt ord för svärd blev därför "sårlök". Under järnåldern blev svärden längre och man brukade tillverka klingan först, och sätta fast ett fäste efteråt. Fästena på de svärd som tillverkades under folkvandrings- och vendeltiden var ofta mycket vackra. De utsmyckades med inläggningar av guld och ädelstenar. Många svärd importerades till skandinavien från skickliga smeder i mellaneuropa. Svärd från vendeltiden. Vikingarnas svärd Vikingatidens svärd var också ofta vackert dekorerade. Smideskonsten hade förfinats i norden och svärden blivit mycket smidiga och hållbara. Svärdsfäste med silverinläggningar i hjaltet. När svärdet användes var handtaget omlindat med läderband. Svärdsfäste med gulddekor. Handtaget har varit omlindat med silvertråd. Antagligen ett hövdingasvärd. Svärd från Uppland med silverinläggningar i hjaltet. Dekorationen på knappen består av ett nätverk av små hakkors (symbolen var under vikingatiden en lyckobringare). Vikingarna gjorde skillnad på olika sorters svärd. Det allmänna namnet på det dubbeleggade vikingasvärdet var "vandil" ("som man kan använda"). Saxet. Ett vanligt, outsmyckat svärd kallades "hrotte". De äldre, kortare svärden från vendeltiden, till exempel, användes fortfarande och kallades "hjörr". Ett svärd med särskilt blank klinga var ett "skjóme". Ett annat vapen var det så kallade "saxet", ett kort eneggat stridssvärd som liknade en stor kniv. Det var ett favoritvapen hos de brittiska saxarna, som sägs ha fått sitt namn av svärdet. Ett saxsvärd prytt av magiska runor kallades "malasax". Den moderna saxen (som man klipper med) har fått sin utformning av två sådana svärd lagda i kors mot varandra. Det vanliga vikingasvärdet var ungefär 80 cm långt. Det greppades med en hand och hade en bred, dubbel-eggad klinga med djup blodränna och något trubbig spets. Svärdets olika delar hade namn. Klingan kallades "brand", fästet "hjalt", blodrännan "blodrevel", och spetsen "odd". Starka klingor De bästa, starkaste klingorna tillverkades av frankerna i sydöstra Europa, och importerades till Skandinavien. Ett typiskt sådant svärd var "damasksmitt". Det betydde att smeden hamrat ut bitar av järn och stål till tunna remsor och sedan tvinnat dessa och smitt dem samman till en enda klinga. Ett otroligt arbete, alltså. Även idag kan man köpa damasksmidda knivblad, man ser hur klingan är tillverkad eftersom den blir marmorerad. Eggarna var alltid av hårt stål, medan kärnan av svärdet kunde vara av järn. Detta gjorde vapnet smidigt och fjädrande. Ungefär på samma sätt smiddes samurajsvärd i Japan. Det är en process som tar mycket lång tid. Ibland var blodrännan prydd med runor eller olika ornament. Runorna talade antingen om ägarens namn, eller beskrev någon sorts magi som skulle skydda vapnet. En sådan besvärjelse kallades "mál". Även fästet kunde vara runprytt. Särskilt knappen brukade vara rikt utsmyckad. När man parerade ett slag användes bredsidan för att skona klingan. Svärdsskidan Svärdsskidan bestod av två bitar lövtunt trä som klätts med läder. I spetsen på skidan fanns vanligtvis en "doppsko" av silver, ofta vackert utsmyckad. Doppskon skulle fungera som ett stopp för svärdet, och hjälpa till att hålla ihop skidan. Ett par öglor av läder eller metall satt på var sin sida av toppen på skidan och användes till upphängningen. Man kunde antingen fästa skidan i en livrem eller ett bälte som hängdes över ena axeln. I fredstid fäste man en liten rem över parerskyddet som höll kvar svärdet i skidan. Förutom skyddande runor som etsades i bladet kunde man också hänga en liten läderpung med amuletter vid fästet. En sådan amulett kunde till exempel vara en "lyfsten", som gav extra kraft åt klingan. Svärdet - en personlighet! De bästa smederna i vikingarnas världsuppfattning var dvärgarna. De svärd som var mycket gamla men fortfarande av hög kvalitet brukade kallas "dvärgsmidda". Vikingakrigarna uppfattade sina svärd som personligheter och gav dem egna namn. Goternas kungasvärd hette Tyrfing, Kettil Hoeng kallade sitt svärd för Dragvandil, Midfjord-Skägge sitt Skövnung och Olov Haraldsson sitt för Hrotte, rätt och slätt. I sagorna har svärden alltid ett namn. Odens heter Mimung och sonen Höders Mistelten. Det mäktigaste vapnet i Midgård var Sigurds Grams udd, smitt av trollsmeden Völund. Viddvapen Bågskytt. Det här var namnet på vapen som kunde döda på håll. Spjutet räknades som ett viddvapen, men framför allt menade man pilbågen och slungan. Bågarna var ofta av manslängd och tillverkades av idegran eller alm. De starkaste bågarna hade almträ på innersidan och idegran på yttersidan. Kombinationen gav extra spänst och kraft. Träslagen gav också pilbågen dess vikingatida namn - den kallades ibland "yrr" eller "almr". Namnet Ivar är ett krigarnamn och betyder "idegrans-spännare". Vissa bågar hade handtag av horn eller hårt trä. De hakar i bågens ändar där man fäster strängen kunde vara tillverkade av horn eller järn för extra styrka. Bågsträngen tvinnades av djursenor. Det fanns sex olika huvudtyper av pilar: "Fleinn", långpilen med rak spets. "Broddr", hade extra vass och hård spets, och var rund - inte platt som ett knivblad. "Krokör", som hade hullingar. "Bilda" hade lövformad spets och var lättillverkad och vanligt använd. "Kolven" var en extra lång och tung jaktpil, med trubbig järn -eller träspets och styrfjädrar längs hela skaftet. Den användes till att slå ihjäl fåglar i flykten, istället för att spetsa dem. "Las-ör" hade en genombrytning i spetsen och användes framför allt som brandpil. Om man träffades av en las-ör gjorde spetsens genombrytning att det var mycket svårt att dra ut pilen. Sedan fanns det olika sorters pilar som användes vid jakt och fiske. Ask användes ofta till pilskaften och vingpennor från gäss till styrfjädrar. Under strid stacks pilarna in i bältet. Man hör nästan aldrig talas om några pilkoger. Stenslungan var inte lika vanlig som spjutet och bågen. Det var ett svårt vapen att använda och man måste träna mycket och ofta för att vara pricksäker. Slungan gjordes av en remsa skinn, som veks runt en mindre sten och hölls i ena handen. Man svingade slungan över huvudet och släppte ena änden så att stenen gled ut och for iväg. Den isländske vikingen Bue Andridsson var en mästare på slunga, och kunde döda en man med ett skott i bröstet. Stridsyxan var vikingarnas mest fruktade vapen även om det inte var lika använt som svärdet. Det fanns två olika sorts yxor; skäggyxor och bredyxor. Skäggyxan är det äldsta och liknar mest en vanlig arbetsyxa. Namnet kommer från dess form av ett ”skägg” som eggen hänger ner i. Bredyxan användes först på 1 000-talet. Den var effektivare än skäggyxan med ett långt handtag och en halvmånformad egg, ofta förstärkt med extra härdat järn. Yxan var många gånger överdådigt utsirad och yxhuvudet smalnade mot handtagets fäste. Det var faktiskt ganska märkligt att yxan användes så länge, svärdet betraktades ju som det ”rätta”.

vikingarnas skepp

Vikingarna hanterade roder nästan bättre än plogar. De var skickliga skeppsbyggare, navigatörer och sjömän. Den tid som kallas vikingatiden fick sin början när folken i Skandinavien omkring år 800 e.Kr. började söka sig bort om haven för att idka handel men också för att röva och erövra.
Land efter land erövrades tack vare vikingarnas överlägsenhet som sjöfarare och krigare. Först efter ett par hundra års härjningar lärde sig folken i Europa att framgångsrikt stå emot vikingarnas angrepp och vikingatiden tog slut i medlet av 1000-talet.
Att nordborna kunde bli så överlägsna till sjöss beror på att de uppfann kölen. När båtarna försågs med köl kunde de seglas och inte enbart ros. Tack vare kölen kunde skeppen också byggas breda och sjödugliga samtidigt som de kunde vara grundgående. Styråran var fästad akterut på högra sidan och därför kallas högra sidan på en båt ännu idag för styrbord.
Man vet inte exakt hur hög mast fartygen hade, men sannolikt var den inte speciellt hög. Seglet hade samma form som senare tiders råsegel på en fullriggare. Fördelen med ett lågt segel och en låg mast var att kraven på stagning blev små och behovet av barlast mindre. Undervattensskrovet stadgades med tvärbalkar för att tåla trycket från masten och friborden gjordes högre än tidigare för att båten skulle kunna kränga utan att ta in vatten.
Vikingarna hade olika slag av fartyg för olika ändamål. De hade stora breda fartyg för handelsresor över haven, mindre fraktfartyg för resor i skyddande vatten, så båtar för fiske och så naturligtvis de långa, smala och snabba krigsfartygen.
Man har hittat flera skepp från vikingatiden, som ger en bra bild av deras skeppsbyggnaddskonst. Mest berömda är Gokstads- och Osebergsskeppen i Norge. I Finland har man hittat endast ett vrak från vikingatiden. Det är ett ca. 12 meter långt skepp som ligger på havsbottnen vid ön Lapuri i Finska viken, nära Finlands östgräns. Lapuriskeppet är inte välbevarat, men marinarkeologen Harry Alopaeus har tack vare flera års forskning lyckats göra en ritning av fartyget. Ritningen torde stämma överens med verkligheten. En exakt kopia av skeppet har byggts av Viikinkiajan Laiva ry och heter Sotka.
Fast skeppen var sjödugliga hade de inga hytter eller bekvämligheter. Ute till havs måste alla sova på däck, kanske under en tältduk eller en fäll. Vikingarna hade goda astronomiska kunskaper och kunde navigera till avlägsna orter över stora hav, men om det var möjligt seglade vikingarna helst längs kuster och skärgårdar. Då kunde de gå iland till natten och ordna det litet bekvämare för sig genom att resa tält och slå upp läger. Vikingarnas Österled, som bland annat gick genom Hitis skärgård söder om Kimitoön är ett typiskt exempel på en dylik relativt skyddad rutt. Skyddade rutter var förstås också bra att använda för att det var lätt att ta sig i hamn om det blev storm eller dimma.
Rosala Vikingacentrums vikingabåtar
I Rosala finns två stycken rekonstruerade vikingabåtar, krigsskeppet Alvilda samt den mindre båten Hogland.
Alvilda byggdes på Ösel i Estland, och kom till Rosala på våren 2004. Hon är 17 meter lång, 4 meter bred och väger 14 ton som sjösatt. Som byggnadsmaterial har använts lärkträd och ek.

VIKINGASKEPP

HUR MAN BYGGER ETT VIKINGASKEPP

Tvärsnittet visar de viktigaste delarna av skrovet. Färgerna är bara till för tydlighetens skuld.




Först klyver man ett antal stockar radiellt. Radiell-klyvningen ger segare plankor och stockar än den numera vanliga spegel-sågningen. Genom att klyva istället för att såga, skadas inte fibrerna. Därför använde vikingarna inte såg vid utformningen av plankor och stockar, istället använde de en stor uppsättningen olika sorters yxor.
Nedan visas, något förenklat, byggprocessen. (1) Först formas kölstocken. Därpå sätts stävarna på. På vikingaskeppen var stävarna oftast utformade med ett <-format tvärsnit, ungefär som på den drygt tusen år åldre Hjortspringbåten
.



(2) Därpå nitas de nedersta borden. (3) Med hjälp av stenar töjer man ut skrovet och fäster spanten. (4) De översta borden nitas nu fast och man sätter in balkar, knän och andra förstärkningar.

Stävar

Eftersom få har skrivit om de raka stävarna som vid sällsynta tillfällen dyker upp på vikingatida avbildningar, vill jag offra ett par rader på det.
Fig 1 är från en gotländsk bildsten, fig 2 från ett birkamynt. Båda troligen från 800-talet. Observera att båda har raka stävar, rutiga segel och snabbrevat segel. Man kan nog anta att den ena avbildningen kopierat den andra. Några menar att de raka stävarna är av frisiskt ursprung och att friserna utvecklade koggen vid denna tid. Än idag har de norska "jekterna" (vikingskeppens direkta efterkommande), raka stävar.
Fig 8 är även den från 800-talet och påträffad i Löddeköpinge några mil norr om Malmö. Den har traditionell vikinga-akterstäv, medan förstäven är som på nyss nämnda bilder.
Figurerna 5, 6 och 7 är alla "vikinga-graffiti" från Osebergsskeppet (800-talet). De visar stävar med sk. stävskägg. Det har aldrig påträffats något fartyg med sådant "skägg". Däremot är det tänkbart att "skägget" förbättrade seglingsegenskaperna. Tim Severin skildrar i sin bok Voyage of Jason, en seglats med en replik av ett antikt grekiskt fartyg och nämner just att fartygets ramm förbättrade seglingsegenskaperna och liknade gäller moderna fartygs bulbstävar.
Figurena 3 och 4 är norska träsniderier från 1200-talet. Här visas alla sorters stävar. Några drakhuvuden har inte bevarats från vår tid (ett omdiskuterat drakhuvud från Schelde kan lika gärna ha varit en annan sorts prydnad). Däremot finns drakhuvud-stävar ofta avbildade på på vikingatida bilder och smycken. Intressant är även de vindflöjel försedda stävarna. Dylika vikingatida vindflöjlar, förgyllda, har bevarats till våra dagar.




På bilden nedan har jag avbildat hur jag tänkt mig att stävskägget sett ut.



Fartyget nedan, visar hur jag tänkt mig att Löddeköpinge-skeppet kan ha sett ut.

Bildstenar

De berömda gotländska bildstenarna har inte gått att datera exakt, men de tycks vara från tiden 600-800-talen.




Typiskt för deras fartygsavbildningar är de breda snedrutiga seglen. På en del bilder syns tydligt att seglen flätats ihop av två olikfärgade våder, troligen av fårull.



Sannolikt har våderna dessutom varit sydda samman, annars blåser vinden genom seglen. På flera av bilderna syns ett märkligt "skotnät" fästat vid seglets underlik.




Om de märkliga gotländska seglen var en lokal typ som endast förekom under ett tidigt skede, vet man inte.

Bayeux-tapeten

Denna mer än 70 meter långa broderade bonad hängde ursprungligen vid högtidliga tillfällen i den normandiska (Normandie=en del av nuv. Frankrike som beboddes av vikingaättlingar) kyrkan i Bayeux. Den skildrar normanden Vilhelms erövringståg mot England och hans slutliga seger vid Hastings år 1066. Bonaden som gjordes kort tid efter slaget vid Hastings, skildrar det historiska förloppet nästan som i en tecknad serie. Bl.a. visas utförligt hur skeppen, som var av vikingatyp, byggdes. Dessa bilder har varit ovärderliga vid vår tids många byggen av vikingaskeppskopior. På Bayeuxtapen avbildas fartygen grant målade i färger som följer bordläggningsplankorna.




Så har även vikingaskepp avbildats i tidigmedeltida bokillustrationer. Man har länge diskuterat om skeppen verkligen var målade på det viset eller om det varit av dekorativa skäl som de som broderat Bayeuxtapeten avbildat dem så. Färgfragment på ett skeppsvrak i Hedeby antyder att vikingaskeppen kan ha varit målade som på Bayeuxtapeten. Vidare har ju vikingaskeppens efterträdare, Nordlandsjakten, de översta brädgångsplankorna målade. Liknande kan man även se på svenska allmogebåtar. Färgfragment på runstenar, slädar, möbler och andra ting från vikingatiden, visar att vikingarna gärna målade sina ting i de färger som fanns på den tiden.
Bilden nedan visar en nybyggd kopia av ett av skuldelevsskeppen, ledungsskeppet.

Kort om riggen

Bl.a. genom att se var skotens och halsarnas genomgångar i brädgången är belägna, utifrån nästan samtida bilder och studier av de ännu existerande norska "jekterne" tror man sig veta rätt väl hur vikingaskeppen var riggade.









a=förstag, b=akterstag, c=vant, d=brassar, e=skot, f=rev, g=snabbrev, h=bolin i=hals, j=fall, k=roder, l=vindflöjel (kunde även vara placerad i förstäven).
En lång bom kallad betås (beitàs), som fästes vid insidan av relingen och vars främre del fästes vid seglets nedre hörn, underlättade vid bidevindssegeling. Två andra bommar, på danska kallade "spilerbom", användes för att sträcka seglen när vinden var akterlig.
KRIGSSKEPPEN hade stor besättning (krigarna) som kunde bemanna årorna. Därför kunde krigsskeppen utrustas med många åror. Men som seglare var de medelmåttiga och de kunde ofta inte stagvända utan hjälp av årorna.
HANDELSFARTYGEN hade mindre besättning och endast ett fåtal åror, men de seglade väl. Även på kryssen kunde de mäta sig med 1800-talets handelsskutor.

Runstenar

En runsten är en med omsorg utvald sten eller monolit försedd med runor som är inhuggna av en runristare. De flesta är resta i Mälardalen under 1000-talet. Exakt vad som täcks av begreppet runsten har varierat - de första banden av Sveriges runinskrifter använder det till exempel även om runristade gravhällar. Numera avses normalt en runristad sten som är avsedd att stå upprest. Fasta stenblock med runristningar kallas runblock och ristningar i berghällar kallas runhällar.

Tid och sammanhang

Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. De äldsta finner man i Norge, som exempelvis Tunestenen, Hogganvikstenen och Einangstenen från 350-talet. De yngre stenarna förekommer framförallt i Uppland. Runor användes även långt senare i både Sverige och Norge, men man slutade att resa runstenar före år 1100. Runstenar förekommer i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark, samt i vissa områden med nordiskt inflytande. De absolut flesta runstenarna finns dock i landskapen kring Mälardalen i Sverige.
Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften. Under denna period är antalet stenar som restes i Danmark, Norge och Götaland lika stort, eller kanske rent av större, än de som restes i norr och då framförallt i Svealand. Dessutom är dessa ofta mer litterära (det vill säga skrivna på meter, och har ett poetiskt bildspråk) än de senare och flera av de mer kända är från just denna tid, som Eggjastenen, Björketorpsstenen och Järsbergsstenen.
Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresandet med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig och rest Jellingestenen.

”	Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna	„
— Jellingestenen

Seden spred sig vidare mot norr och man reste runstenar i någon generation i varje område innan man tröttnade, med ett par undantag: Uppland och Södermanland. Där höll trenden i sig en god bit in på 1100-talet, vilket gjort dessa landskap särskilt rika på runstenar.^[1] Dessa stenar höll sig i hög grad till en viss mall: X reste stenen efter sin släkting Y, som hade gjort si och dog så. Gud hjälpe hans eller hennes ande. Z ristade.^[2]

Stilar och datering

Huvudartikel: Runstensstilar

Vaksalastenen, U 961 - en typisk kristen runsten i Uppland.

De yngre runstenarna kan enligt arkeologen Anne-Sofie Gräslunds metod delas in i sju stilgrupper, baserade på ornamentikens utveckling, likheter och skillnader. Stilgrupperna användes för att datera stenarna. Stenarna från omkring år 1000 har ganska enkel ornamentik medan stenar från omkring år 1100 har komplicerade och elegantare mönster. Stenarnas orm- eller drakslingor är ett exempel på den djurornamentik som under hela järnåldern dominerade utsmyckningen av skandinaviskt konsthantverk. Sådan utsmyckning förekom på allt från utsökta silverbroscher till träsniderier på vikingaskepp liksom på runstenar. Djurstilen kan ha varit ett sätt att markera den skandinaviska identiteten. De äldre stenarna har mer innehållsrika texter, medan de senare har kortare och mer standardiserad text.^[3] Stilkronologi och grupper för stenar i Sverige:

• Rak = ca 980 till ca 1015
• Fp = ca 1015 till ca 1050
• Pr1 = ca 1010 till ca 1050
• Pr2 = ca 1020 till ca 1050
• Pr3 = ca 1050 till ca 1080
• Pr4 = ca 1060 till ca 1100
• Pr5 = ca 1080 till ca 1130 e. Kr.

Ornamentik

Kors på äldre svensk runsten.

Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren. Huvudena på de rundjur som prydde stenarna ses antingen som en triangel med två ögon (ca 1010-1050), eller från sidan. Den senare formen förändras från en trubbig, tvärt avskuren nos till allt mer långsträckta huvuden.^[4]
På många stenar förekommer kristna symboler som kors. Försvinnande få har direkt hedniska symboler; endast två av tvåtusen mellansvenska stenar har sådana: båda med torshammare, en dessutom med vad som troligen är gudens ansikte.^[5] Mer avancerad ornamentik förekommer också, såsom i Sigurdsristningen med scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av dem som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.
Stilen Rak omfattar stenar med texten i slinga, med rak avslutning på skriftbanden och utan ormhuvud och svans. Stilen Fp karaktäriseras av en runslinga med fågelperspektiv. Pr1 till Pr5 innehåller en eller flera runslingor med ormhuvud i profil och i olika utföranden. Stenar som har drag av två stilar betecknas som till exempel Pr1-Pr2.^[3]

Utbredning

Distributionen av runstenar i Sverige. Antal runstenar / mil², per kommun:

  >10

  5-9

  1-4

  <1

  Saknar runstenar

Runstenarna restes nästan uteslutande i Sverige, Danmark och Norge. Några återfinns även utanför Norden i områden under danskt eller norskt inflytande, speciellt Brittiska öarna.

Område	Antal inskrifter	Varav runstenar eller vikingatida gravstensmonument
Uppland	1468	1328
Södermanland	452	437
Östergötland	446	414
Västergötland	313	160
Småland	190	139
Öland	182	157
Närke	39	31
Västmanland	36	29
Gästrikland	23	22
Hälsingland	20	18
Medelpad	18	18
Bohuslän	15	7
Värmland	8	4
Dalarna	5	2
Jämtland	4	1
Lappland	1	0
Gotland	408	68
Summa Sverige	3628	2835
Norge	1649	133
Danmark (inklusive Skåne, Blekinge och Halland)	962	267
Brittiska öarna	124	56
Grönland	102	0
Island	49	19
Irland	15	1
Färöarna	9	0
Övriga områden	39	3
Summa övriga världen	2950	479
Summa totalt	6578	3314

Siffrorna är tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. I övriga områden ingår inskrifter såsom Pireuslejonet i Venedig, några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul, ett par inskrifter från Finland, en handfull inskrifter från Ryssland och i övrigt inskrifter funna på kontinenten, men ristade av nordbor. Däremot saknas besläktade runinskrifter, såsom dalrunorna. Ett par av Färöarnas inskrifter är ristade på stenar som tycks ha varit resta och ur den synpunkten är runstenar, men de utgör inte en del av den runstensresarsed som svepte genom Skandinavien under vikingatiden och är därför inte redovisade som runstenar i denna statistik.

Teknik

Runorna och övriga linjen höggs normalt med en bred mejsel. I två kända fall användes en spetsig mejsel som lämnade rader med små gropar i spårens botten. 'Ristade' runor som skrapades in i stenen är mycket sällsynta.

Budskap

Gripsholmsstenen, med bland annat typisk tidig ormslinga.

Förutom standardtypen finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män - stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.
På en berghäll vid Oklunda gård i Östra Husby socken i Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt dit undan förföljare efter att han dödat en annan man; berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.
Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.
Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till – främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.

De ihågkomna

De personer som fick stenar resta efter sig var i över 90 procent av fallen en man som dött. Var åttonde sten restes av en ensam kvinna, var tionde av en kvinna tillsammans med flera män; ofta den dödes änka och söner, men ibland även systrar och bröder. Det är nästan bara på Öland och i Mälarlandskapen som kvinnor tycks ha rest stenar efter sina manliga släktingar. Endast en tiondel av stenarna berättar om utlandsfärder.^[2] Bland dessa finns de omkring 30 stenar som berättar om Ingvarståget, den enda utfärd som definitivt satt spår i en större grupp stenar. Främst bland dessa är Gripsholmsstenen, med sin kända rundikt:^[6]

De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda
de dogo söderut
i Särkland

Syfte

Runhällen Sö SB1965;19 med texten "..(och) Gunna läto resa denna sten och (göra) denna bro..." Ett exempel på att markera revir och bygga äreminne

Det finns tre huvudteser som brukar användas som förklaringar till resandet av runstenar. Dessa glider dock delvis in i varandra:

1. Som en del av konverteringen från asatro till kristendom
2. Som ett sätt att visa sig lojal med kungamakten
3. Som ett sätt att markera revir och hölja ätten i ära för att på så sätt vinna egen makt

Att runstenarna skulle hänga samman med konverteringen till kristendom har vunnit stöd då den mest aktiva perioden och området för runstensresande, andra halvan av 1000-talet i Mälardalen, sammanfaller med kristnandet av just detta område. Runstenen skulle då markera att på denna gård så var man minsann kristna. Cirka 70 procent av de uppländska stenarna har också kors eller en bön.^[1] I samband med kristnandet slutar befolkningen gravlägga sina döda på gårdsgravfälten, vilket tidigare varit en viktig markör av makt och behörighet. Det är möjligt att runstenen i ett övergångsskede tjänat som substitut för denna manifestation, när begravningen istället skulle ske i kristen, vigd jord. Det har därför till och med föreslagits att runristarna Öpir och Åsmund Kåresson skulle ha varit kristna missionärer, som för att locka om evig salighet också slängde in en runsten.^[7]
Eftersom kristnandet även sammanföll med att kungamakten växte sig allt starkare, har också tanken att en runsten också visat lojalitet med denna framförts. På de danska stenarna förekommer ofta titlarna "dräng" och "tegn", som i England betydde att personerna var kungens vasaller, vilka möjligen hade blivit överfört till Danmark. Eftersom ordet "tegn" också förekommer på västgötska och södermanlänska stenar har andra dragit hypotesen ett steg längre och där velat se ett danskt inflytande. Mot tanken talar dock att endast en av de mellansvenska stenarna omtalar sveakungen.^[8]
För att runstenarna skulle vara revirmarkeringar talar den stora vikt som läggs vid släktskapsförhållanden, och det faktum att det var en stor investering av möda. Kungar kom och gick, men genom att rista i sten skulle den som den tillägnades evigt leva i åminnelse.^[9] De tidigaste stenarna i södra Norden må vara resta av samhällets toppskikt, men i mälarområdet verkar seden ha spritt sig. Hälften av gårdarna i centrala Uppland, och en fjärdedel av de i Södermanland, verkar haft minst en runsten, och inget tyder på att dessa skulle varit de rikaste.^[10]

Bevarandet av runstenar

Johannes Bureus, som var först med att trycka ett verk om runor.

Sveriges runstenar började inventeras och dokumenteras redan under 1500-1600-talen. Viktiga föregångare var Johannes Bureus och Johan Peringskiöld. I Danmark verkade Ole Worm, i polemik med svenske Olof Rudbeck. Till följd av deras arbete, som grundades på politisk vilja att framhäva nationerna Sveriges respektive Danmarks påstått hävdvunna storhet, kom runstenarna tidigt att få ett lagligt skydd, vilket dock ofta inte hjälpte.
Många runstenar som är kända från äldre uppteckningar kom att återanvändas som byggnadsmaterial. Uppförandet av kyrkor och andra byggnader brukar ofta utpekas som en huvudorsak till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha varit ett led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.

Gravhäll Ög 213, Västerlösa kyrka i Linköpings kommun.

Runstenar skyddas idag av fornminnenslagen. Vården av de svenska runstenarna åligger Riksantikvarieämbetet.

Gravhällar

Av de runinskriftsobjekt i sten som inte varit resta minnesstenar utgörs en stor del av gravhällar. Gravhällarna är stenplattor, vanligtvis av kalksten, som antingen har legat direkt över gravar, som en sorts liggande gravstenar, eller varit beståndsdelar i så kallade Eskilstunakistor. De senare var en sorts kistliknande monument som stod ovanpå gravar. En sådan var uppbyggd av två sidohällar, två gavelhällar och överst en lockhäll. Det är oftast på lockhällar man finner runor, men ofta är också övriga hällar ornamentalt ristade. Reliefornamentik är inte ovanlig. Runinskrifterna berättar vem som lät göra minnesmärket och över vem det är gjort. Ofta uttrycks också en önskan om att Gud ska hjälpa den dödes själ. Bland gravhällsinskrifterna är det vanligare, jämfört med runstenarna, att personen som förärats monumentet är en kvinna. Ibland, inte minst i äldre litteratur, benämnes även gravhällar med runor som runstenar.

Runblock, runhällar och fragment

Runblock Vs 31, Sala kommun

Runhäll Sö 311 i Södertälje

Runinskrifter gjorda på flyttblock kallas ofta runblock. Om ristningen gjorts på en berghäll kallas den för runhäll, vilket inte är samma sak som en hällristning som avser symboler och avbildningar inhuggna på berghällar eller lösa klippblock. Av sönderslagna stenar återstår i regel endast enstaka bitar med några få runor. Dessa, som kallas fragment, har ibland hittats återanvända som byggnadsmaterial i broar, kyrkor, husgrunder eller i andra murar. Sådana skärvor har även plöjts upp vid odling eller hittats i annan jordnära terräng där runstenar förekommit.

Runinskrifter i andra medier

Runor har också karvats i horn, ben, trä, bark- och björknäverbitar (nordens motsvarighet till papyrus). Dessa inskrifter är dock i stor utsträckning förlorade, men vi kan från de fynd som finns se att runskriften användes till annat än högtidliga inskriptioner.
Det finns även runinskrifter på tunna metallbitar, så kallade runbleck. Dessa har hittats runt om i Norden och har såväl inskrifter med kristna böner och välsignelser som inskrifter utan tydlig språklig innebörd, vilka idag anses ha haft en magisk funktion.
De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.